det här kommer handla om mig och mitt liv.
Kan ju börjar med att berätta att jag heter Ida Granegärd och är 15 år. Jag har tre syskon, dock inget hel syskon men jag har väst upp med dom allihop så jag vi är täta. Jag älskar dom verkligen och dom är värda allt i världen.  Min pappa har sen liten alltid varit motorintresserad och drog då in mig i den världen, som 3-åring fick jag mitt första motorfordon och det var en liten fyrhjulning, det var det värsta jag hade sett, till en början.  efter några dagar bekantade jag mig med den och sen älskade jag att sitta och köra ute på gården!
vi hade jätte stor gård, 9000 kvadratmeter mark var det, så jag hade mycket plats. Tänkte inte berätta så mycket om motorbiten, men måste dra en bit för det är det min livstid har handlat om liksom.
Efter fyrhjulingen bytte jag till en cross och var redo för att testa någonting nytt, jag craschade ett antal gånger och gjort någon framåtvolt hit och dit!  mamma tyckte inte alls om att jag körde det, hehe.
Men jag tröttnade och kom då in på gokartfronten och där börjar min riktiga karriär, och nu har jag precis hoppat ett till snäpp upp och då bytt till en formelbils klass!
nog om motor, tror jag nog, gillar faktiskt inte att sitta och prata om mig och hur mitt liv inom motorsporten sett ut, tycker det är väldigt ointressant faktiskt, ni får säga vad ni tycker!
men det är därför jag nästan aldrig tar upp det här i bloggen.
Jag har ett väldigt starkt minne från när jag var liten, eller 5 år var jag. Skulle åka till min nuvarande skola och kolla på lekis om jag skulle börja där, min äldsta syster var med mig. Och redan den första dagen så träffade jag min älskade sis, Emma Jansson som fortfarande hänger med mig i vått och torrt.
När jag började i skolan så umgicks vi i princip varenda dag tills hon skulle börja 7:an och böt skola, vi tappa varandra lite men vi umgicks fortfaranda väldigt mycket, men på senare dagar så tappade vi varandra mer och mer. Förtillfället träffas vi ungefär 2 gånger i veckan, och det är alldeles för lite, det tycker vi båda.
Men vi båda har andra vänner, och skolan. Hon går gymnasiet i Falun och jag går i 9:an som nästan är det viktigaste skolåret under sin tid i skolan. När vi väl får tillfälle försöker vi hitta på något, men vi behöver inte alltid vara ute tillsammans och träffa folk, utan vi föredrar nog mer att ligga hemma i sängen och mysa tillsammans med en film på!
Vi känner varandra utantill som innantill. Eftersom att folket omkring oss var så vana med att vi alltid kom tillsammans med varandra, aldrig själv eller med någon annan, så när vi började ses mindre så fick man alltid frågan om "vart är emma då?" och jag hade som liksom inget riktigt svar på det.
Emma är min allra bästa vän, och hon är som min egen syster. Det har vi alltid sagt och kommer alltid att säga.
Vi har haft ett stort bråk, och det var bara ett misstag vi hade verkligen ingenting att vara sura över på varandra, det är något jag ångrar här i livet. Men vi var utan varandra några veckor och tillslut kom vi bara tillbaka till den andre, vi klarar oss inte utan varandra, det är som att vi är födda för att leva tillsammans som bästa vänner.
Jag har två barndomsvänner till, och det är Anna och Elin Berggren (tvillingarna Berggren).
Dom har jag också känt sen jag började i lekis, och vi har väl haft våra småbråk, men det är samma där, vi inser att det inte går att leva utan varandra helt enkelt, och skiter i det förflutna och lever i nuet.
Som folk beskriver mig är jag en ganska glad person, och försöker att alltid vara positiv (självklart finns det dagar som bara är svarta) och det är för att jag vill att folk i min omgivning inte ska se mig som en mörk och tråkig person. Jag har nästan alltid blivit kallad en pojkflicka, för jag har alltid haft mycket killkompisar som jag älskade att hoppa runt och springa med i skogen på rasterna, och för att jag alltid hållt på med motorsport.
Men det har ändrats under dagarna, tycker då jag själv!
När jag är på en tävling, under tävlingsdagen skiter jag fullständigt i hur jag ser ut, och jag sminkar mig aldrig för det är helt onödigt.  Men när tävlingen är slut blir jag som en normal tjej i min ålder, vill se fräsch ut, lite sminkad och fixat hår. Fast jag är inte den tjejen som alltid sminkar mig och riktigt bryr sig om hur jag ser ut, utan jag tycker att personer ska gilla mig för den jag är och inte för hur jag ser ut.
Mitt första förhållande hade jag med Johan Westbom, han gick i samma skola som går, det var jag som bröt upp det hela på grund av att jag inte klarade av att träffa honom varenda dag. Det blev alldeles för mycket, fast jag älskade honom verkligen det gjorde jag. Det låter som vi var tillsammans längre, men det blev bara en månad.
Mina syskon flyttade ganska snabbt ut ur mitt liv eller vad man ska säga, jag är sladdis och det betyder att mina syskon är väldigt mycket äldre än jag. Min bror är 9 år äldre än mig, min yngsta syster är 14 år äldre än mig och min äldsta syster är 17 år äldre än mig. Men jag har klarat mig bra med mina föräldrar och haft en bra uppväst.
2008 gifte sig mina föräldrar och i somras tror jag väl det var så flyttade dom issär. Så nu bor jag varannan vecka och flyttar emellan. Men ska jag vara ärlig så gillar jag mest att bo hemma hos pappa, ett hus, vi är två stycken, jag har mitt rum och han har sitt rum. Hos mamma bor vi i en tvåa och jag måste sova i vardagsrummet, det tycker jag är väldigt jobbigt. Fast hemma hos mamma har jag nära till kompisarna och det närmaste eftersom lägenheten ligger så centralt som det bara går nästan. Men som mindre bodde jag ute på landet och det har alltid varit lugnast, jag gillar det.
Det är många som frågar mig om mina gymnasietankar, och säger ofta "men du ska väl gå fordon?!", men nej det har ni fel om ni tror så!  jag har aldrig haft en tanke på att gå fordon, jag gillar att köra men inte att hålla på att mecka, det är inte riktigt min grej!  visst det kan vara kul ibland, men inget jag tar initsiativet (stavning?) till att göra, men säger pappa åt mig så gör jag väl det jag ska och sen hittar på något annat att göra.
Jag har aldrig riktigt varit tjejen som hatar skolan, utan jag har varit den som alltid hittat på ursäkter för att komma till skolan även om jag är sjuk. Men nu dom två senaste åren har det varit väldigt jobbigt och speciellt nu i nian. Jag har inte vågat berätta det för någon vuxen, bara mina närmaste kompisar, jag har somnat gråtandes varenda kväll för att jag har ångest att gå till skolan nästa dag. Det har ingenting med vänner eller mobbning eller så i skolan, utan det är just skolarbetet. Jag har ingen motovation att plugga eller lära mig någonting.
Jag tror det har mycket med min smärta i knäna att göra. Jag har som sagt knäproblem sen snart 3 år tillbaka, håller inte riktigt räkningen.. :-s  ingen vet vad felet är och jag kan må väldigt dåligt över det ibland.
Jag var tvungen att sluta med gymnastiken som jag älskat, och det började precis gå väldigt bra och jag var duktig!  Nu har jag börjat små träna igen, även fast jag har ont, men eftersom det inte gott över på så lång tid så varför skulle det då bli sämre av lite bra träning liksom och att jag får göra en av dom sakerna jag älskar.
Jag går också på en så kallad "tangympa" på måndagar, det är väl styrke/konditions pass. Jag har också medlemsskap på iForm här i Hedemora, och dit försöker jag komma så ofta som möjligt, men nu på slutet har det varit så mycket så jag har verkligen inte hunnit. Där tränar jag hela kroppen och försöker bygga lite muskler inför säsongen 2011, som jag ser fram emot väldigt mycket.
Någon mer som jag har i mitt liv är såklart min bästis Mattias Engvall, han har som jag kört gokart, och där var där jag träffade honom. Han kommer ifrån Gävle och när jag var yngre var jag som "rädd" för dom äldre och vågade inte riktigt prata med dom. Men vet inte riktigt hur jag och Mattias började prata men vi vet mycket om varandra och han litar jag på till 100%, vi träffas inte alls ofta men finns där för varandra 24/7 ändå. Och det vet vi båda två :-)  Förra vintern var vi och hälsade på min syster tillsammans och bodde där några nätter, hade det jätte trevligt!  vi ska försöka ta och träffas nu snart innan jul, då ska han få sina fina julklappar, ni ska verkligen få se dom sen, passar honom tycker då jag :-)  och han är värd dom!